Från tibetanska kloster till västerländska vardagsrum
I Östasien - i Kina, Japan och Burma - klingade för tusentals år sedan stående klockor, halva ihåliga bronsklot som spelades med en träpinne. Från dessa klockor utvecklades för över 5000 år sedan bland annat tempelklockor som liknade dagens kyrkklockor. De nu kända klangskålarna utvecklades i olika områden från dessa stående klockor och tempelklockor. Användningen av klangskålar för att främja välbefinnande har blivit vanligare i den västerländska världen, men är fortfarande en ny företeelse jämfört med den östra världen.
Det finns varierande uppfattningar om användningsändamålet för klangskålar och deras föregångare. Fortfarande används de till exempel i tibetanska munkkloster i religiösa ceremonier som ett mycket personligt verktyg för att utöva andlighet och andlig tillväxt, för att öppna vägar till andra planeter och till andarna. Ljudet tillåter munkarna att resa utan att flytta den fysiska kroppen. Till den västerländska världen kom klangskålarna med resande hippies som sökte andlig tillväxt och världsfred, när öst och väst möttes på 1960-talet i Indien och Nepals berg.
Användningen av ljudskålar har sedan dess studerats i Europa och den västerländska världen. Den tyske Peter Hess, som sedan 1984 har forskat och utvecklat metoden som kallas ljudskålmassage, kan betraktas som en pionjär inom europeiskt arbete med ljudskålar. Idag tillämpas flera olika metoder för ljudskålsbehandling i västvärlden för olika målgrupper. Ljudskålar kan användas bl.a. i meditation, avslappning, för att övervinna sömnsvårigheter, i ljudpedagogik riktad till barn, ungdomar och vuxna, i rådgivnings- och terapiverksamhet eller för medicinska ändamål. I ljudskålsbehandlingar kan ljudets vibrationer ledas med skålar placerade på kroppen eller som ljudvågor utanför kroppen, vilket kan påverka t.ex. hjärnvågornas vibrationfrekvenser. Ljudskålsbehandling är en holistisk behandling där ljudskålarnas vibrationer behandlar människan som en helhet - sinne, kropp och människans andliga del."
Egenskaper och effekter av ljudskålar
Tibetanska klangskålar är traditionellt gjorda av brons, som består av cirka 70 % koppar och resten tenn. I dagens terapiskålar används typiskt antingen legeringar av sju eller tolv metaller. De sju metallerna i den traditionellt använda legeringen (guld, silver, kvicksilver, koppar, järn, tenn och bly) representerar människans sju energicentra, chakran, samt de sju olika himmelska krafternas planeter.
Vibrationen hos klangskålar påverkas av deras storlek, form, metallväggarnas tjocklek, metallblandningens sammansättning samt ålder. Skålarna motsvarar inte rent västerländska tonala system, utan varje skål har både över- och undertoner. Skålarnas toner klingar inte nödvändigtvis från samma oktavområde, utan för att behandla de lägre chakrorna eller den nedre kroppen används skålar från de lägsta oktavområdena och för att behandla den övre kroppen används högre. När man väljer skålar är det bra att ta hänsyn till skålens vikt. Kroppsskålar på 1-2 kg resonerar med de lägre chakrorna, skålar på 600-800 g med hjärtchakran och lättare än dessa med de övre chakrorna. Låga ljud behandlar kroppsligt, högre ljud mentalt.
Maljor kan spelas på två sätt, antingen genom att slå dem lätt eller bestämt med olika klubbor, eller genom att gnida dem med antingen en trästav eller en läderklädd stav, kallad puja. Samma malja kan låta olika beroende på vilket instrument eller vilken spelmetod som används. I stora högkvalitativa klangskålar hörs vanligtvis två tydligt urskiljbara ljudnivåer, en lägre grundton och en högre. Utöver dessa hörs rika övertonserier baserade på grundtonerna, upp till fyra oktaver från grundtonen. För ett öra vant vid västerländsk tonalitet låter klangskålarnas ljud annorlunda och intressant.
Källa & länkar till tidigare forskning: Alatalo Kaisa 2020, Erfarenheter av användning av tibetanska klangskålar som en avslappningsmetod i handledningskontext. (Kandidatavhandling Kaisa Alatalo våren 2020 korrigerad (jyu.fi))